Barndomen är rätt så grå och dimmig, förträngt det mesta, men det kommer tillbaka så mycket när man går på terapi...En liten osäker flicka, som aldrig kännt sig älskad, (fast kanske jag var)... en som aldrig kännt sig tillräcklig bra, fin eller duktig nog, ...men ville ha allt framförallt bli älskad

men för att man skulle kunna bli älskad så fick man jobba för det (trodde jag) , jag satte otroligt höga krav på mig själv, var en bra syster, en lydig dotter, bäst i klassen , bäst i skolan, det är inte lätt att ha 6 år i rad 5.00 i medel på slutbetyget, var mina föräldrar stolta? jag vet inte...kanske dom var...men jag kände inget

fick jag någon uppmärksamhet? ja det fick jag men inte för att jag var duktig och flitig.. utan för att jag var ful, fattig, och hade väldens fulaste glasögon, utstående framtänder, kallades för bäver och kanin, hade oftast slitna och omoderna kläder. barn kan bli riktigt hämska...

Det jag minns av min barndom att jag grät mig till sömn varje natt, jag hatade mitt liv redan som barn, såg knappt något av föräldrar som jobbade hela dan, jag och syrran vi tog hand om oss själva, tills dom kom hem på kvällen, mamma trött och bråkade oftast med pappa som kom hem senare på natten och var nästan alltid full, bråken slutade alltid med att vi alla fick var sin omgång, men misshandel är inget ovanligt utanför Sverige. tills farsan la sig ner på soffan och däckade, sen var det dax för lite sömn för dagen efter var det en ny dag att se fram e, men i mina ögon alla dagar upprepade sig om och om igen

jag tror jag var 9 år första gången jag funderade på att ta livet av mig... iden var alltid likadan.. rymma ..gå iväg till någon vatten och hoppa i  ...det jag inte hade räknat med att jag kunde simma.. och när jag hoppade i så började jag simma av reflex..

det som gjorde mig mest ledsen när jag kom hem igen att ingen hade ens saknat mig under tiden jag var borta, sen när mamma frågade på kvällen varför mina kläder var blöta sa jag att jag hade ramlat i vattnet..sen fick jag någon utskällning att jag inte skulle gå dit där det var vatten...

Jag var mammas lilla spion , då hon skickade ofta iväg mig till pubben för att kolla om pappas motorcykel var utanför, när pappar arbetstid har slutat och inte kom hem...så hon hade nåt att bråka om när han kom hem, men ibland såg pappa mig medans jag smög omkring vid ingången till pubbem, då kom han ut rasande och slog och slog mig så hårt att jag kunde knappt ta mig hem... jag visste inte vem jag hatade mer mamma som skickade iväg mig dit eller pappa som slog mig...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

på förmiddagen beslutade jag att lyssna på min första läkare och jag tog medicinen som han rekomenderade, velaflaxin, i samband med detta så skrev jag ett mail till min kontaktperson på KBT, och berättade att jag har svårt ångest över detta och jag h...

Jag har världens ångest idag.. vet inte vilken medicin jag ska ta... jag har gått på citalopram innan och nu förra veckan gått över till velafaxin... igår träffade jag en ny läkare som tyckte absolut inte att jag skulle gå på velafaxin utan dubbla de...

Jag vet inte längre...   Det jag vet är att jag är 31 år, gift med min dröm kille som älskar mig, har två underbara barn, bor fint i stort villa med pool, har god ekonomi ...men sen tar det slut...   För ca tio år sen, när jag gick ut skolan ...

Nu är jag där igen, en plats som är väldigt bekant, men endå så främmande, en plats där jag har varit otal med gånger, men aldrig närvarande ...   Svart djup hål, och varje gång jag tar i spaden och försöker mig gräva ur mig så blir hålet bara dj...