Nu är jag där igen, en plats som är väldigt bekant, men endå så främmande, en plats där jag har varit otal med gånger, men aldrig närvarande ...

Svart djup hål, och varje gång jag tar i spaden och försöker mig gräva ur mig så blir hålet bara djupare och djupare ...och jag kommer längre och längre ifrån ljuset där uppe ...som knappt syns längre

har man tillbringat för lång tid här nere, till slut blir hålet mitt hem..mitt allt..världen utanför blir en overkligt fantasivärld, dit jag kan rymma någon enstaka gång och försöka vara någon annan än jag själv är.

Jag har spelat spelet länge, och nu känner jag mig bara trött och sliten, och vet inte längre vem jag är? , vem jag var?, eller vem jag vill bli?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

på förmiddagen beslutade jag att lyssna på min första läkare och jag tog medicinen som han rekomenderade, velaflaxin, i samband med detta så skrev jag ett mail till min kontaktperson på KBT, och berättade att jag har svårt ångest över detta och jag h...

Jag har världens ångest idag.. vet inte vilken medicin jag ska ta... jag har gått på citalopram innan och nu förra veckan gått över till velafaxin... igår träffade jag en ny läkare som tyckte absolut inte att jag skulle gå på velafaxin utan dubbla de...

Barndomen är rätt så grå och dimmig, förträngt det mesta, men det kommer tillbaka så mycket när man går på terapi...En liten osäker flicka, som aldrig kännt sig älskad, (fast kanske jag var)... en som aldrig kännt sig tillräcklig bra, fin eller dukti...

Jag vet inte längre...   Det jag vet är att jag är 31 år, gift med min dröm kille som älskar mig, har två underbara barn, bor fint i stort villa med pool, har god ekonomi ...men sen tar det slut...   För ca tio år sen, när jag gick ut skolan ...