på förmiddagen beslutade jag att lyssna på min första läkare och jag tog medicinen som han rekomenderade, velaflaxin, i samband med detta så skrev jag ett mail till min kontaktperson på KBT, och berättade att jag har svårt ångest över detta och jag hade uppskattat om båda läkare hade haft en gemensam dialog och fattat ett gemensam beslut, för jag får dålig samvete om jag väljer att strunta i ena läkare. och jag vet inte vem jag ska lyssna på ...

efter att jag hade skickat iväg mailet och tagit min medicin så kom det lite lugn över mig, blev lättad och kunde vara lite glad och börja jobba, ett litet tag alafall..för sen kom mailet igen från min kontaktperson att han tyckte att jag skulle ha fullt förtroende till den nya läkaren som var även psykiatriker , medans min gamla är endå bara allmänläkare...

..bah... ångest igen... självklart valde jag fel.. men av någon anledning kan jag inte dra mig ur...jag vill inte hoppa mellan olika mediciner , så jag har bestämmt mig att äta dessa tills tisdag, för då ska jag träffa den nya läkaren .. får se vad han säger att jag inte åt hans mediciner... går det åt heelvete så har jag tid på fredag med min gamla läkare..som vill veta hur den nya medicinen har fungerat...

ärligt talat.. jag håller på och blir galen...

Jag har världens ångest idag.. vet inte vilken medicin jag ska ta... jag har gått på citalopram innan och nu förra veckan gått över till velafaxin... igår träffade jag en ny läkare som tyckte absolut inte att jag skulle gå på velafaxin utan dubbla den gamla dosen och kombinera med sömntabletter...

så idag har jag inte tagit något än.. det är en krig inombords i min kropp.. rastlös..irriterad, orolig, nervös, stressad, gråtfärdig, svårt att andas, högt puls...

Barndomen är rätt så grå och dimmig, förträngt det mesta, men det kommer tillbaka så mycket när man går på terapi...En liten osäker flicka, som aldrig kännt sig älskad, (fast kanske jag var)... en som aldrig kännt sig tillräcklig bra, fin eller duktig nog, ...men ville ha allt framförallt bli älskad

men för att man skulle kunna bli älskad så fick man jobba för det (trodde jag) , jag satte otroligt höga krav på mig själv, var en bra syster, en lydig dotter, bäst i klassen , bäst i skolan, det är inte lätt att ha 6 år i rad 5.00 i medel på slutbetyget, var mina föräldrar stolta? jag vet inte...kanske dom var...men jag kände inget

fick jag någon uppmärksamhet? ja det fick jag men inte för att jag var duktig och flitig.. utan för att jag var ful, fattig, och hade väldens fulaste glasögon, utstående framtänder, kallades för bäver och kanin, hade oftast slitna och omoderna kläder. barn kan bli riktigt hämska...

Det jag minns av min barndom att jag grät mig till sömn varje natt, jag hatade mitt liv redan som barn, såg knappt något av föräldrar som jobbade hela dan, jag och syrran vi tog hand om oss själva, tills dom kom hem på kvällen, mamma trött och bråkade oftast med pappa som kom hem senare på natten och var nästan alltid full, bråken slutade alltid med att vi alla fick var sin omgång, men misshandel är inget ovanligt utanför Sverige. tills farsan la sig ner på soffan och däckade, sen var det dax för lite sömn för dagen efter var det en ny dag att se fram e, men i mina ögon alla dagar upprepade sig om och om igen

jag tror jag var 9 år första gången jag funderade på att ta livet av mig... iden var alltid likadan.. rymma ..gå iväg till någon vatten och hoppa i  ...det jag inte hade räknat med att jag kunde simma.. och när jag hoppade i så började jag simma av reflex..

det som gjorde mig mest ledsen när jag kom hem igen att ingen hade ens saknat mig under tiden jag var borta, sen när mamma frågade på kvällen varför mina kläder var blöta sa jag att jag hade ramlat i vattnet..sen fick jag någon utskällning att jag inte skulle gå dit där det var vatten...

Jag var mammas lilla spion , då hon skickade ofta iväg mig till pubben för att kolla om pappas motorcykel var utanför, när pappar arbetstid har slutat och inte kom hem...så hon hade nåt att bråka om när han kom hem, men ibland såg pappa mig medans jag smög omkring vid ingången till pubbem, då kom han ut rasande och slog och slog mig så hårt att jag kunde knappt ta mig hem... jag visste inte vem jag hatade mer mamma som skickade iväg mig dit eller pappa som slog mig...

Jag vet inte längre...

Det jag vet är att jag är 31 år, gift med min dröm kille som älskar mig, har två underbara barn, bor fint i stort villa med pool, har god ekonomi ...men sen tar det slut...

För ca tio år sen, när jag gick ut skolan  fick jag frågan på min första arbetsintervju

"Vart är du om 10 år ?"

det var så enkelt fråga! visste exakt vad jag ville ha och hur jag skulle nå det, om nu när jag har precis allt jag någonsin önskat mig och mycket mer... är jag inte lycklig...varför kan jag inte glädjas åt det jag har åstadskommit och allt jag har, när världen är full av lidande och sorg...

vad är det som fattas? vad är det som hindrar mig från att vara lycklig och  kunna njuta av livet? min familj?

varför vet jag inte vad är det jag tycker om, vad är det som gör mig glad? och Vem är jag?

Nu är jag där igen, en plats som är väldigt bekant, men endå så främmande, en plats där jag har varit otal med gånger, men aldrig närvarande ...

Svart djup hål, och varje gång jag tar i spaden och försöker mig gräva ur mig så blir hålet bara djupare och djupare ...och jag kommer längre och längre ifrån ljuset där uppe ...som knappt syns längre

har man tillbringat för lång tid här nere, till slut blir hålet mitt hem..mitt allt..världen utanför blir en overkligt fantasivärld, dit jag kan rymma någon enstaka gång och försöka vara någon annan än jag själv är.

Jag har spelat spelet länge, och nu känner jag mig bara trött och sliten, och vet inte längre vem jag är? , vem jag var?, eller vem jag vill bli?